Jag har nog inte förstått hur mycket jag ägnat dessa 3 veckor på att tänka på honom, om honom. Saknat honom. Legat vaken på nätterna, funderat över livet, döden och familjen.
Vilken ynnest det är att få en stor familj som han fått, där alltid någon passar den andre, där
man utan ord får stöd och förståelse.
För oss, jag och mina syskon, har morfar varit som en far för oss.
Som lillebror skriver in sin dikt till honom, som funnits i hans minnen, var det morfar som
lärde oss cykla. Lånade skateboarden för att testa, lärde oss lägga nät och ro
ekan. Han var den som vågade släppa ut oss med lillbåten själva, puttade ut kanoten från
stranden. Lät oss simma till andra sidan och tillbaka. Han var den som vågade släppa
in oss i pannrummet med kniv,såg och lim. Helt galet egentligen, men sån var han.
Det som inte dödar härdar haha. Och man ska ju lära sig nån gång.
Nu när vi sagt förväl, känns det så konstigt. Det är faktiskt ,overkligt, o återkallerligt slut nu.
Man kommer aldrig aldrig se honom böjd över aftonbladets korsord, lunkandes runt
tomten och pyssla med blommor och hus.
Men tack för idag, det var en fin dag. Kusin Therese som sjöng omed morbor per på gitarr.
Jimmy som läste sin dikt- den var så vacker.
Musiken som spelades emellanåt, och alla fina ord från grannar,vänner och släkt.
Det var en fin dag. En dag som lever vidare tillsammans med minnet av morfar.
Och att jag lyckades läsa dikten tillslut, fast jag absolut inte trodde det skulle gå.
Det var en fin dag. Älskar dig morfar.
Till dig,från mig,
En fadersgestalt och guide genom livet.
En arm om min axel och goda råd gjorde att jag vågade ta klivet.
Ut i världen åkte jag sen,men när jag behövde hitta lugnet,
fanns du där min vän.
Jag vill spola tillbaka tiden, åter ro din eka.
Se solnedgången på ölis, på den bruna bänken som gneka.
Jag vill inte släppa dig, det gör så ont.
Jag vill laga dig, min vän, mitt lugn.
Men tiden har runnit ut, timglaset sa att det var dags tillslut.
Jag vill tro lanternor leder dig hem, till huset,
som förr genom storm, nu mot ljuset.
Vi kommer efter sen, en och en.
För att bli en hel familj igen.
Jag vill tro att du vet att vi fanns där hos dig hela tiden,
sen kom friden.
Mitt hjärta det värker. Jag saknar dig Så.
Men jag förstår att morfar måste gå.
Vi ses mitt lugn, jag älskar dig.
/ Maria , 2010-12-28.
Gud vad jag känner med Dig Maria, jag har burit en stor sorg efter min närmaste bror hela hösten och vintern och förstår hur det känns! Men har också hunnit inse att världen inte stannar utan livet går vidare, om än så mycket fattigare utan den man sörjer.../Svärfar
SvaraRaderaja det var sannerligen ett märkligt år 2010. kramar till dig med svärfar!
SvaraRadera